June 26, 2022

Assembly of Armenians of Europe: Brev till statsministern

Assembly of Armenians of Europe: Brev till statsministern

Ärade statsminister Fredrik Reinfeldt!

Efter mer än 10 års debatt och motioner i Sveriges Riksdag erkände Sveriges Riksdag äntligen massakerna på armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och pontiska greker 1915 som folkmord. Alla berörda folkgrupper och demokrativänner runt om i världen blev glada.  Vi armenier förväntade att statsministern i ett av världens mest demokratiska länder skulle stödja kampen för rättvisa, demokrati och fred. Tyvärr blev vi besvikna på statsministerns ställningstagande. Vi blev än mer förvånade när statsministern ringde till Turkiets premiärminister och beklagade Riksdagens beslut. I turkisk press tolkas samtalet som att Sveriges statsminister ringde och bad om ursäkt.

Söndagen den 14 mars sade statsministern i radio att svenska regeringen ska analysera riksdagens beslut – men att med honom som statsminister kommer inte regeringen att följa riksdagens tillkännagivande och erkänna folkmordet. (Dagens Eko, söndag 14 mars 2010,kl 15.13).

Ärade statsminister!

För att förstå hur viktigt det är att värna om de mänskliga rättigheterna bör vi lära oss av historien.

Det första dokumenterade folkmordet i modern tid ägde rum under 1915, i slutet av första världskriget, gentemot armenier i Västra Armenien (nuvarande Östra Turkiet).

”Ungturkarnas främsta krigsmål var det osmanska Turkiets återförening med turkiska Kaukasien och Centralasien. Precis i mitten av det planerade pan-turkiska imperiet låg en monstruös skamfläck vid horisonten- den armeniska högplatån, som beboddes av gott och väl mer än två miljoner kristna icke-turkar. De stod i vägen – och skulle i vederbörlig ordning och vid lämpligt tillfälle elimineras”. (ur boken ”Armenier ett folk i exil” författare David Marshall Lang).

Ungturkarna la grunden för en öppen rasistisk ideologi som senare kom att användas av Adolf Hitler. Nazisterna lärde sig och inspirerades av ungturkarna men kunde knappast nå längre i grymhet. Det skulle visa sig vara ödesdigert att glömma det första folkmordet.

”Jag har givit order till mina dödsenheter att utan nåd och barmhärtighet utplåna män, kvinnor och barn av den polsktalande rasen. Endast på detta sätt kan vi erhålla det livsrum vi behöver. När allt kommer omkring, vem kommer idag ihåg utrotningen av armenierna?” sade Hitler i sitt tal vid invasionen av Polen den 22 augusti 1939)( Ur Klas-Göran Karlssons bok” Armenien från berget Ararat till det bergiga Karabach”).

Den 24 april varje år samlas armenier världen över för att hedra minnet av offren för folkmordet. I år är det 95- årsdagen av folkmordet.  Turkiet förnekar än idag efter 95 år, att ett folkmord ska ha skett.

Nu hotar Turkiets Statsminister att slänga ut 100 tusentals armenier. Det påminner om den politik som Ungturkarna använde för att förinta armenier och andra folkgrupper i Turkiet.

Vi anser att folkmordet 1915 på armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och pontiska greker inte bara angår historiker utan även politiker och inte minst Sveriges statsminister.

Att ingen regering i Sverige tidigare valt att erkänna detta som ett folkmord är vidare också i högsta grad ett politiskt ställningstagande som berör, förutom alla armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och pontier världen över, utan också ett stort antal svenska medborgare som är ättlingar till offren för folkmordet.

Ärade Statsminister!

Europeiska parlamentet, FN:s kommission, över 20 länders regeringar och parlament, samt flera internationella institutioner har erkänt folkmordet på armenier och andra folkgrupper. De har också uppmanat Turkiet att erkänna detta och att försöka kompensera offren för sina föregångars brott.

Den senaste uppmaningen kom den 11 mars 2010 från Sveriges högsta beslutande organ, Svenska Riksdagen.  Det var märkligt att ingen av talarna på regeringssidan antydde att det skulle saknas tillräcklig kunskap om folkmordet. Ett bevis på att svenska folket väl vet om folkmordet och är villigt att ta ställning för rättvisa, demokrati och mänskliga rättigheter.  När frågan om erkännande av folkmordet 1915 var uppe för beslut i riksdagen 2006 stödde även Statsministern väldigt tydligt erkännandet av folkmordet i Turkiet.

”Man kan i och för sig diskutera om politiker skall skriva historia, men svenska riksdagen har genom att erkänna folkmordet gjort det svårare för Turkiet att fortsätta sin statliga förnekandekampanj. Dessutom har den indirekt pekat på det orimliga i att en modern europeisk stat som Turkiet håller en historisk osmansk folkmordsregim om ryggen. Riksdagens beslut anknyter till en idag allmänt omfattad insikt om att varje försoningsprocess måste börja med ett erkännande från alla inblandade parter i ett folkmord”. skriver Klas-Göran Karlsson, professor i historia. Vi förväntar oss att statsministern ska stödja den sida som har förlorat liv, egendom, kultur och rätten att existera och leva i fred i ett land där deras förfäder har bott i tusentals år innan de nya härskarna erövrade den.

Statsministern och Utrikesministern Carl Bildt var oroade för att erkännandet av sanningen och strävan för rättvisa endast skulle ge näring åt de odemokratiska krafterna, men det har visat sig att en annan långsiktigare bild börjat träda fram.

Nu har fler röster höjts innanför Turkiet för en ändring på den statliga förnekelsen och accepterandet av det som omvärlden och i synnerhet Turkiets vänner USA och Sverige påtalar alltmer högljutt: erkänn sanningen om Folkmordet 1915.

Den regeringsvänliga tidningen Zaman skrev att ”Turkiet beskyller alla andra förutom sig själv” medan Hurriyet skrev om den uddlösa policyn om att bestraffa länder som erkänt folkmordet. Myndigheterna uppmanades börja konsultera arkiven istället för att fortsätta med de officiella ”fönekelsesagorna”. Flera skribenter och redaktörer på turkiska tidningar publicerade liknande artiklar.

På 95-årsdagen av folkmordet, den 24 april, hade man för första gången i Istanbul en åminnelseceremoni, genom en tyst demonstration. Den 24 april skedde i Ankara en konferens om folkmordet, dess förnekelse och konfrontation där även den svenske historikern professor David Gaunt deltog.

Den svenska regeringen borde följa riksdagens beslut och stödja de goda krafterna i Turkiet som uppenbarligen är högst kapabla till att skilja rätt från fel.

I över 17 år har Turkiet blockerat Armenien genom att stänga gränserna. Orsaken till att försoningen mellan Turkiet och Armenien dröjer är i första hand de oacceptabla villkoren från turkiska sidan, som vill tvinga armenier att inte sträva efter erkännandet av folkmordet eftersom Turkiets historia är ”klar och ren” som ”himmeln” enligt Turkiets statsminister.

Vi ”Assembly of Armenians of Europe” tror på Sverige och har stora förväntningar att landet fortsätter att spela en viktig roll i världen genom att stödja de svagas och de behövandes rättigheter.

Ärade statsminister

Över en million armenier i Europa och inte minst svensk-armenier förväntar sig att Sverige och andra europeiska länder hjälper Armenien och dess befolkning, som nu pressas hårt av sina grannländer, nämligen Turkiet och Azerbajdzjan, som vill ha allt utan att ge någonting. Att den senaste försoningsprocessen misslyckades är ett bevis på detta.

Vi är säkra på att Sverige kan bidra, inte minst i demokratiseringsprocessen som pågår, i båda länderna.

Assembly of Armenians of Europe

Ordförande: Garo Hakopian

Stockholm, 2010-04-28

E-mail: Garo.Hakopian@aaeurop.com

För info:

Kopia till detta brev skickas till media.

Be the first to comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*


4/AAB0Q2qi2hC5WMFScWsapOW0d1ypdvjHSDFgUciTQjW7ImoDTCNLGO4