Varför fängslade Sverige George Karimi?

Han trodde att mardrömmen var över. Den svenske affärsmannen George Karimi satt fängslad i sju år i Kina efter en undermålig rättegång utan vittnen. Men när Sverige fått ut honom från Kina fick han inte komma hem till sin familj. I stället spärrades han in i fem år, bland annat på högriskfängelset Kumla.

Arlanda den 30 juli 2010. Tre civilklädda fångvaktare slussar George Karimi ur flygplanets kabin, genom gången som ansluter till terminalbyggnaden och sedan nedför en trappa. På landningsbanan, precis framför flygplanet, står en skåpbil från kriminalvården parkerad. En av vakterna går för att hämta George Karimis resväska från rullbandet, medan de andra väntar i skåpbilen.

Efter sju år i kinesiska häkten och fängelser skulle mardrömmen snart vara över. George Karimi var tillbaka i Sverige och skulle få återförenas med familj och vänner.

”Du släpps snart, vi ska bara förhandla lite med kineserna”, hade den svenske ambassadtjänstemannen sagt till honom innan han lämnade Peking.

Fyrtio minuter senare anlände fångtransporten till Kronobergshäktet på Kungsholmen i Stockholm. Bilen slussades förbi de höga gallergrindarna och in i hjärtat av den väldiga rostbruna 70-talskolossen som även inrymmer Stockholms polishus.

När celldörren slog igen bakom George Karimi var han ensam för första gången på sju år. I Kina hade han fått sova på golvet i en cell som han delade med sex andra personer. Rent materiellt var detta ett lyft. Cellen hade en säng och han fick rena kläder.

Tre gånger om dagen bar vakterna in lagad mat till honom. Kokta ägg, smörgåsar och pasta – mat som han bara hade kunnat drömma om i Kina.

Efter att George Karimi släpptes ur svenskt fängelse 2015 har han börjat undersöka vad som hände bakom kulisserna och begärt ut hela sin akt från UD.
Efter att George Karimi släpptes ur svenskt fängelse 2015 har han börjat undersöka vad som hände bakom kulisserna och begärt ut hela sin akt från UD. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Men det var något som inte stämde på Kronobergshäktet. Det var uppenbart att han hölls avskild från de andra internerna. När han bad vakterna om att få ta en dusch fick han först vänta tills korridoren var tom på folk. Sedan ledsagades han de 20 meterna till badrummet. Ingen fick se att han var där.

Det var också konstigt att UD hade bett honom ligga lågt ett tag – att inte berätta för någon utomstående att han var hemma. Till en början fick han inte ens kontakta sin advokat och han blev tillsagd att inte prata med medier. Samtidigt förstod han att Sverige måste hålla kineserna på gott humör.

Samtidigt förstod han att Sverige måste hålla kineserna på gott humör.

För att få honom överlämnad hade regeringen varit tvungen att skriva ett avtal med Kina om fångutlämning och Sverige var tvunget att rapportera till kineserna vad de gjorde med fångarna. Om detta inte följdes skulle det i framtiden bli svårt att få ut andra svenska medborgare som hålls i Kinas ökända fängelser.

Överenskommelsen med Kina gjorde att George Karimi skulle vara tvungen att avtjäna de sex år som återstod av hans kinesiska straff i Sverige.

Men ambassaden i Peking trodde inte att det skulle bli så, han skulle snart vara fri eller åtminstone få ett kraftigt reducerat straff.

Enligt kriminalvårdens egen utredning tillhörde han den minst farliga kategorin fångar, vilket innebar att han kunde bo på en öppen anstalt.

Några timmar senare befann han sig på samma rastgård som lasermannen John Ausonius och polismördaren Tony Ohlsson på högsäkerhetsfängelset Kumla.

Men så blev det inte. Efter tre veckor på Kronobergshäktet hämtades han åter av vakter från kriminalvården. De försåg honom med handfängsel och förde in honom i en specialbyggd transportbil. Några timmar senare befann han sig på samma rastgård som lasermannen John Ausonius och polismördaren Tony Ohlsson på högsäkerhetsfängelset Kumla.

George Karimi hade börjat göra affärsresor i Kina under 1990-talet. Han köpte partier med matvaror och kläder som han sedan sålde vidare i Sverige, Grekland och Ryssland. Till en början jobbade han i liten skala och pendlade mellan hemmet i Jakobsberg utanför Stockholm och en lägenhet i ett bostadskomplex för utländska affärsmän i Peking.

[object Object]I december 2005 döms George Karimi till livstids fängelse av en domstol i Peking. I sina meddelanden till UD i Stockholm ifrågasätter den svenska ambassaden kvaliteten på den kinesiska domen. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Efter hand växte affärerna. Han började förstå sig på den kinesiska affärskulturen och han kunde göra sig hyfsat förstådd på mandarin. Det var en ny spännande värld som öppnade sig och han lyckades knyta till sig några viktiga kontakter på hög nivå i den kinesiska statsförvaltningen.

Några år senare föreslog en av hans affärsbekanta att de skulle slå sina påsar ihop och tillsammans starta ett företag på plats i Kina. De skulle äga hälften var. George Karimi ansvarade för affärerna medan kinesen försåg honom med de rätta kontakterna.

Kina var vid den här tiden på väg att öppna sig mot omvärlden och George Karimi såg potentialen. Precis som han hoppats gick affärerna som på räls. Marknaden såg ut att vara omättlig. Under flera år levde George Karimi nära sina kinesiska partners och fick en djup inblick i hur korrupt det kinesiska affärslivet ofta var.

Under flera år levde George Karimi nära sina kinesiska partners och fick en djup inblick i hur korrupt det kinesiska affärslivet ofta var.

Men efter några år började han få nog. Han längtade till Sverige och saknade familjen i Jakobsberg. Sommaren 2003 meddelade han sina kinesiska kolleger att han tänkte hoppa av och under hösten förberedde han sig på att flytta hem för gott.

På förmiddagen den 9 oktober ringde hans telefon när han var på väg att uträtta några ärenden i Peking. Det var en affärsbekant från Indien som var orolig över en gemensam bekant som hade varit försvunnen en tid och inte svarade i telefon. George Karimi lovade att bege sig till hans bostad för att kolla om något hade hänt.

Efter det samtalet var även George Karimi försvunnen.

”Ambassaden anser att domen ej vilar på goda rättsgrunder och att Karimi dömts till ett oförsvarligt högt straff”, skrev svenska ambassaden i Peking i en rapport till UD i Stockholm.
”Ambassaden anser att domen ej vilar på goda rättsgrunder och att Karimi dömts till ett oförsvarligt högt straff”, skrev svenska ambassaden i Peking i en rapport till UD i Stockholm. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Tre dagar senare, den 12 oktober 2003, fick den svenska ambassaden i Peking ett meddelande från den kinesiska tullmyndigheten. En svensk medborgare har anhållits för innehav, tillverkning och försäljning av falska amerikanska dollarsedlar, skrev de.

Ambassadrådet Rigmor Pettersson, som tog emot meddelandet, underrättade omedelbart UD i Stockholm och tre dagar senare begav hon sig till tullmyndighetens lokaler där hon fick träffa den svenske fången.

George Karimi, som bar både fot- och handbojor vid mötet, var medtagen. Han hade förhörts uppemot tio timmar i sträck och fått sitta fastspänd i en stol i ett iskallt rum endast iklädd en tunn skjorta. Hans glasögon hade tagits ifrån honom, vilket gav honom en svår huvudvärk. Han hade varken fått kontakta en advokat eller möjlighet att ringa till ambassaden.

Han förstod inte varför han hade gripits och hävdade att han var oskyldig.

Mötet med Karimi övervakades av en uniformsklädd polis och de båda svenskarna var tvungna att prata på engelska för att kineserna skulle förstå vad som sades.

Enligt UD:s rapport från mötet bad George Karimi om att få pengar insatta på ett konto för att han skulle kunna köpa mat. Han behövde kläder och ett par glasögon av plast – metallbågar var inte tillåtna i häktet eftersom de ansågs vara en säkerhetsrisk.

George Karimi bad också ambassadrådet att skicka en födelsedagshälsning till dottern Arineh som snart skulle fylla sju år, något som Rigmor Pettersson senare meddelade UD i Stockholm att hon hade gjort.

Under de följande tre åren skulle den svenska ambassadpersonalen göra vad de kunde för att underlätta livet i för George Karimi. Men det var inte helt lätt. Det fanns en inofficiell prislista för alla förmåner, till exempel ett extra mål mat.

De svenska diplomaterna tilläts inte besöka häktet där George Karimi satt inlåst, men de var medvetna om de omständigheter han levde under. Fångarna bröts ner mentalt och många såg självmord som den enda utvägen.

Det hände också att personalen misshandlade intagna till döds.

Efter ett möte i september 2004 skriver ambassadrådet Lundgren så här:

”Karimi är orolig för sitt liv och säger att han inte kommer levande ur detta.”

Och senare i samma rapport, efter att ha hört George Karimi berätta om den usla sanitära situationen och om att han tvingats bära handfängsel 24 timmar om dygnet, skriver han:

”Skall förhållanden som dessa accepteras!?”

I december 2005 döms George Karimi till livstids fängelse av en domstol i Peking. Den svenska ambassaden kan inte längre hålla tillbaka sin frustration. I sina meddelanden till UD i Stockholm ifrågasätter ambassaden kvaliteten på den kinesiska domen.

Bland annat hade domstolen vägrat ta emot ett vittnesmål från den indier som från början anmälde George Karimi. Indiern hade vid den här tiden tagit tillbaka sina anklagelser och vittnade i stället om hur han under tortyr tvingades ange den svenske affärsmannen.

Den kinesiske domaren vägrade också att förhöra den polisman som hade torterat indiern, konstaterar ambassaden.

”Ambassaden anser att domen ej vilar på goda rättsgrunder och att Karimi dömts till ett oförsvarligt högt straff”, skriver de i en rapport till UD i Stockholm.

Av den här anledningen ville ambassaden klaga hos det kinesiska utrikesdepartementet på ”de uppenbara brister som präglar domslutet”.

Men deras önskemål om att få lämna in en protest till det kinesiska utrikesministeriet stöter oväntat på patrull från UD i Stockholm. Av någon anledning vill regeringen inte göra sig ovän med Kina. ”Vi ifrågasätter starkt lämpligheten i att nu, i mer eller mindre förtäckt form, framföra kritik av domen”, skriver de som svar till ambassaden.

Förmaningen når fram till Peking. Dagen efter skriver ambassadrådet till Stockholm att de ”självklart inte kommer att kritisera det kinesiska rättssystemet”.

George, yngsta dottern Arineh, och hunden Zorro. Arineh var bara sex år när George fängslades i Kina och han missade en stor del av hennes uppväxt.
George, yngsta dottern Arineh, och hunden Zorro. Arineh var bara sex år när George fängslades i Kina och han missade en stor del av hennes uppväxt. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

George Karimi ställer fram en skål med rysk konfekt och fixar ett par koppar pulverkaffe. Bulldoggen Zorro gör av med sin överskottsenergi genom att rusa runt i vardagsrummet så att mattan veckas. Här i Jakobsberg har familjen bott sedan 1997. Hunden är en ny, lite bångstyrig, medlem av familjen.

George Karimis kropp och psyke har tagit mycket skada av fängelsetiden. Sedan han släpptes ur fängelset har han tvingats tillbringa mycket tid i vården. Men trots den medeltida behandling han utsattes för i Kina är han mest upprörd över hur han togs emot när han kom till Sverige, där han fick sitta ytterligare fem år i fängelse.

Först efter ett och ett halvt år flyttades han till en öppen anstalt, där han kunde träffa sin familj och få permission. Men i gengäld var han övervakad och avlyssnad – något som polismyndigheten senare dömdes till skadestånd för. Vid ett tillfälle märkte han till exempel att en man förföljde honom på tunnelbaneperrongen under en permission.

För att testa mannen avvaktade George Karimi med att kliva på tåget tills dörrarna höll på att stängas. Han fick då se hur mannen slängde sig på tåget direkt efter honom.

Vid flera tillfällen har George Karimi frågat UD, justitiedepartementet och kriminalvården varför han inte beviljades nåd – eller åtminstone placerades i en öppen anstalt direkt. Men han har inte fått några svar som han förstår.

– I kriminalvården sade de ”att vi måste skydda dig mot kineserna”, säger han.

Jag tror att de var rädda att jag skulle släppa känslig information om en person som är högt uppsatt i det kinesiska kommunistpartiet.

Justitiedepartementet har hänvisat till det avtal om fångutväxling som Sverige skrev med Kina. För att det ska gälla i framtiden var Sverige tvunget att låta George Karimi sitta av hela strafftiden i Sverige.

Men detta förklarar ändå inte varför han behandlades som en säkerhetsrisk och övervakades.

– Jag tror att de var rädda att jag skulle släppa känslig information om en person som är högt uppsatt i det kinesiska kommunistpartiet, säger George Karimi.

Vad var det för information?

– Han tog emot mutor och hade gjort väldigt fula saker. Han vet att jag vet om det.

Tänkte du släppa den informationen?

– Nej, jag hade gjort upp med kineserna redan innan jag överfördes och hade lovat att hålla tyst, säger han.

Varför tror du att du greps och dömdes i Kina?

– När jag berättade för mina kolleger att jag ville flytta hem från Kina sommaren 2003 tror jag att larmet gick. Jag hade så mycket information om vilka som tar pengar, till vem de betalar och hur de jobbar. Jag visste allt om det, säger han.

Efter att George Karimi släpptes ur svenskt fängelse 2015 har han börjat undersöka vad som hände bakom kulisserna. Bland annat har han begärt ut hela sin akt från UD. På soffbordet ligger en del av dessa dokument systematiskt organiserade i en tjock pärm.

Det mesta handlar om ambassadens arbete med hans fall under fängelsetiden och de direktiv som utlandsmyndigheten fick från UD i Stockholm. Men nyligen lyckades han också få fram en brevväxling med Kina om överföringen av honom till Sverige.

I dessa brev uttrycker kineserna en öppen inställning och vill veta hur Sverige brukar göra. Lars Carlén, Karimis advokat, tolkar skriftväxlingen som att Sverige i praktiken hade fria händer att släppa Karimi.

För George Karimi var detta sprängstoff. Hade Sverige tagit fem år av hans liv helt i onödan? Var Kina aldrig drivande i att han skulle hållas inspärrad?

George Karimis yngsta dotter Arineh slår sig ner bredvid sin far i soffan medan hunden Zorro tar ytterligare ett varv på vardagsrumsmattan. Arineh var sex år gammal när hennes pappa greps i Kina.

Hon minns fortfarande tydligt dagen när familjen vinkade av George Karimi på Arlanda – den sista Kinaresan innan han greps.

– Jag grät och grät och jag sade att jag visste att något skulle hända honom, säger Arineh.

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Under de sju åren då han var fängslad i Kina fick familjen bara träffa George Karimi vid två tillfällen. Den första gången var Arineh 11 år.

– Jag minns att pappa hade både hand- och fotbojor. Det var inte roligt att se. Vi försökte göra det bästa av situationen, inte vara rädda eller ledsna, men det gick ju inte att bortse från hur dåligt de faktiskt behandlade honom, säger hon.

Utöver den sorg och oro som drabbade familjen kostade fångenskapen i Kina familjen mycket pengar. Hans fru var vid flera tillfällen tvungen att resa till Kina för att betala dyra försvarsadvokater och se till att George Karimi hade pengar till extra mat och kläder.

Vid ett tillfälle reste hon till Thailand för att förhandla med en kines med kontakter i kommunistpartiets topp. Han hävdade att han mot en ersättning på två miljoner dollar kunde få George Karimi fri. Hon tackade nej.

Arineh hanterade oron över sin far genom musik. Hon stängde in sig på sitt rum och sjöng för sig själv. Senare skulle det visa sig att hon hade en stor talang, och hon har bland annat tagit sig till semifinal i musiktävlingen ”Idol”.

Men redan som ung vann hon en musiktävling i Järfälla med en traditionell armenisk sång. När den svenska konsuln i Peking fick höra talas om detta lyckades hon smuggla in en ljudinspelning till George Karimi i häktet.

– Jag betalade vakterna mycket pengar för detta. Det var förbjudet och jag riskerade att få dödsstraff för det, men jag brydde mig inte, säger George Karimi.

Några dygn senare lyckades han betala en polis för att smuggla in en cd-spelare i cellen. För att kunna lyssna på inspelningen, utan att bli upptäckt av övervakningskameran eller de patrullerande vakterna, var han tvungen att ta hjälp av alla de sex fångar som han delade cell med.

– En av killarna höll utkik efter vakter och jag satte mig på ett ställe så att jag inte syntes för kameran. Jag minns hur jag grät när jag hörde henne sjunga. Hon hade ju bara varit ett litet barn när jag greps och jag fick inte se henne växa upp, säger George Karimi.
SvD har sökt UD för en kommentar, men regeringen har valt att svara genom justitiedepartementet. Läs en intervju med kansliråd Cecilia Riddselius här.

Läs även

Satt fängslad fem år – trots orättvis dom

Kultur

Familjen har bott i samma lägenhet i Jakobsberg sedan 1997. När George satt fängslad i Kumla var det långt för familjen att åka för att hälsa på honom.
svd.se
läs även
Ärade riksdagsman  http://www.aaeurop.com/?p=7842

Be the first to comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*


Add video comment
Բոլոր իրավունքները պաշտպանված են: Մեջբերումներ անելիս հղումը www.aaeurop.com-ին պարտադիր է: Կայքի հոդվածների մասնակի կամ ամբողջական արտատպումը, տարածումը, կամ հեռուստառադիոընթերցումն առանց www.aaeurop-ին հղման արգելվում է:Կայքում արտահայտված կարծիքները պարտադիր չէ, որ համընկնեն կայքի խմբագրության տեսակետի հետ: Կայքը պատասխանատվություն է կրում միայն «Եվրոպայի Հայերի Համագումարի » ի ստորագրությամբ նութերի, կարծիքների եւ դիրքորոշումների համար: All Rights Reserved,