January 19, 2022

Շվեդիայի <<Ձախ կուսակցության>> նախկին ղեկավար եւ 1915 թվականի հայոց եւ այլ քրիստոնյա ազգությունների դեմ կատարված ցեղասպանության ճանաչման եւ դատապարտման համար պայքարի առաջին դիրքերում կանգնած Տիկ. Ուլլա Հոֆֆմանը:

Minneshögtiden 19 maj 2010 med anledning av folkmordet på armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och grekiska pontier

Vänner!

Idag högtidlighåller vi minnet av alla de pontiska greker som utrotades av det ottomanska riket under många år för mer än 90 år sedan. Våra tankar går till alla de efterlevande, vars far- och morföräldrar skingrades för världens alla vindar för att undkomma slaktandet.

Mitt under brinnande världskrig inledde det ottomanska rikets ledning ett omfattande massmord på kristna minoriteter som, om folkmordskonventionen från 1948 funnits, skulle ha betraktats som ett folkmord av omvärlden. Då, som vid förintelsen, skrev människor hem till sina regeringar och berättade vad som pågick.

Hjalmar Branting, dåvarande ordförande för socialdemokraterna i Sverige sa vid ett opinionsmöte i Stockholm mot folkmordet redan 1917:

”Dokumenten säga klart ifrån, att här ej är tal om övergrepp av underordnande, utan det är frågan om ett organiserat och systematiskt folkmord, värre än vad vi någonsin sett maken till i Europa. Det har gällt att hela stora områdes befolkning, att massakrera dem, driva de överlevande i öknen under förhoppning att de ej skola uthärda utan att deras ben skola vittra i ökensanden. Detta folkmord står bland krigets alla ohyggligheter beträffande offrens antal och den systematiska vildheten i dess utförande utan motstycke. När vi läsa därom har det isat våra hjärtan, verkligen på allvar isat våra hjärtan”.

Sveriges ambassadör Osswa Anckarsvärd i Ottomanska riket skrev hem till Sverige den 22 juli 1915:

Det är icke blott armenierna utan äfven Turkiets undersåtar af grekisk nationalitet som f.n. äro utsatta för svåra förföljelser … Det kunde enligt hr. Tsamados [grekisk chargé d’affaires] icke vara fråga om annat än ett utrotningskrig mot den grekiska nationen i Turkiet

I rapport efter rapport hem till Sverige försökte den svenska ambassadören väcka den svenska regeringen.

Men världens länder förblev tysta, så även Sverige, ingen regering reagerade, ingen regering ingrep och folkmordet på 2 miljoner människor var ett faktum. Och världens länder har förblivit tysta, det är enbart ett 20-tal som i sina parlament tagit upp och erkänt att det som hände när 2 miljoner armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och pontiska greker förintades, var ett folkmord.

I debatten kring den svenska riksdagens erkännande om folkmordet på bland andra pontiska greker framfördes att det är historikernas – och inte politikernas – sak att bestämma om det som hände var ett folkmord eller inte. Låt mig till dem säga att historikerna redan har klarlagt att om folkmordskonventionen funnits hade det som den ottomanska regimen utsatte bland andra pontiska greker för var folkmord.

Ungturkarna la grunden för en öppen rasistisk ideologi som senare kom att användas av Adolf Hitler. Nazisterna lärde sig och inspirerades av ungturkarna men kunde knappast nå längre i grymhet. Vid invasionen av Polen 1939 sa Adolf Hitler:

Jag har gett order till mina dödsenheter att utan nåd eller medlidande utrota män, kvinnor och barn av polskt ursprung och språktillhörighet. Det är bara på detta sätt vi kan få det vitala territorium vi behöver. Trots allt, vem kommer i dag ihåg utrotningen av armenierna?

Det skulle visa sig vara ödesdigert att glömma det första folkmordet. Vi ska därför lägga oss i för att förhindra att det sker fler folkmord. Vi ska se och höra varningssignalerna tidigt och ta dem på allvar.

Ett erkännande av att ens folk, att ens far- och morföräldrar utrotats därför att de är pontiska greker, tutsi, kurder eller armenier är nödvändigt för att man ska kunna gå vidare och försöka lägga det som hänt bakom sig. För ofta följer en bedjan om förlåtelse med ett erkännande av en skuld i en historisk händelse.

Trots att folkmordet inträffade under det Ottomanska rikets herravälde har de förföljda minoriteternas öde varit förbunden med skuld och skam för den turkiska staten. Det är hög tid att Turkiets regering nu samlar sig och erkänner folkmordet på armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och pontiska greker.

Premiärminister Erdogan hade ett gyllene tillfälle att erkänna folkmordet och säga förlåt när han nyligen var på statsbesök i Grekland.

Till det grekiska folket, till de armeniska, assyriska, syrians och kaldéeiska folken kunde han ha sagt: Jag är ledsen för det som era folk utsattes för av den ottomanska regimen. Det var ett folkmord och för att mitt folk och ert folk ska kunna gå vidare och stärka våra relationer och för att ni och era förfäder ska få upprättelse säger jag förlåt.

Men inte ett ord om detta folkmord som ungturkarna utsatte 2 miljoner människor för, kom över hans läppar. En sak vill jag säga till premiärminister Erdogan: Vi kommer aldrig att ge upp kampen förrän den turkiska regimen har erkänt folkmordet, öppnat sina arkiv och bett om förlåtelse.

Vänsterpartiet var det första parti i Sveriges riksdag som lyfte frågan om folkmordet år 1999 genom Murad Artin, armenier vars morföräldrar flydde från Diyarbakir, en stad där kurderna nu trakasseras och mördas av turkisk militär och polis.

Riksdagen erkände folkmordet på armenierna men inte på de andra kristna grupperna som mördades i samma folkmord. Om man erkände det ottomanska rikets övergrepp mot det armeniska folket borde man rimligen också erkänna övergreppen på de andra kristna grupperna. De inträffade samtidigt, anstiftades och genomfördes av samma människor. De var alla offer för en och samma politik.

Vänsterpartiet gav inte upp kampen utan fortsatte att lyfta frågan om ett erkännande av folkmordet på alla kristna minoriteter. Det dröjde dock ända till den 11 mars i år tills den svenska riksdagen beslutade att erkänna folkmordet på armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och pontiska greker. Beslutet är unikt eftersom det erkänner folkmordet på alla grupper.

Att majoriteten av de svenska partierna tidigare valt att inte erkänna detta som ett folkmord är i högsta grad ett politiskt ställningstagande som berör, förutom alla armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och pontier världen över, utan också ett stort antal svenska medborgare som är ättlingar till offren för folkmordet.

Efter många års kamp där socialdemokraterna i riksdagen valt att inte stödja vänsterpartiets motioner och därför förhindrat ett tidigare erkännande, kan vi nu glädja oss åt att socialdemokraterna nu tryckte på rätt knapp och äntligen röstade för ett erkännande.

Men Vänsterpartiet hade inte kunnat driva igenom ett erkännande om vi inte hela tiden haft stöd från alla pontier i Sverige genom Evxinos Pontos Stokcholmis som hela tiden drivit på och stått bakom oss. Ett stort tack till er! Jag vill också rikta mitt personliga och djupt kända tack till alla dem av er som varit i kontakt med mig och öppnat mina ögon.

I snart 100 år har Turkiet blockerat och förhalat alla försök att ge offren och deras ättlingar upprättelse, därför är det vårt ansvar att agera utifrån insikten att det som skedde för snart 100 år sedan var ett folkmord. Vänsterpartiet känner ett ansvar att göra vad vi kan för att bidra till att offrens ättlingar får upprättelse, att deras lidande ska erkännas. Istället gör den turkiska regimen tvärs om. Man förnekar att det skett ett folkmord och vägrar att öppna alla arkiv. Turkiet måste därför öppna alla sina arkiv och tillåta oberoende, internationell forskning om vad som hände.

När den svenska riksdagen den 11 mars i år erkände folkmordet svarade Turkiet med att kalla hem sin ambassadör och den svenska regeringen fick kalla fötter. Efter att riksdagen tagit sitt unika beslut gick regeringen till storms mot det. Tre dagar efter det unika beslutet sa Sveriges statsminister, Fredrik Reinfeldt, i radio att den svenska regeringen ska analysera riksdagens beslut – men att med honom som statsminister kommer inte regeringen att följa riksdagens tillkännagivande och erkänna folkmordet. Jag säger: Byt statsminister!

Den svenske statsministern ringde till Turkiets premiärminister Erdogan och beklagade och ursäktade sig för ett beslut som fattats av det högsta beslutande organet i Sverige. Utrikesminister Carl Bildt har arrogant uttalat i media att nuvarande regering kommer att förhala beslutet och att man inte behöver bry sig om det. Till turkiska media har han sagt att riksdagen måste göra om beslutet. Det är som om regeringen har glömt bort att riksdagen står över den.

Den svenska riksdagens beslut om erkännande av folkmordet har dock gett många positiva effekter just i Turkiet, som i media där man bland annat anklagar den turkiska regeringens förnekelse.

Många forskare och historiker i Turkiet är också ute efter sanningen och vill göra upp med sin historia och vill att arkiven ska öppnas. Dessa demokratiska krafter måste få vårt stöd i arbetet för erkännandet av folkmordet och i byggandet av ett demokratisk Turkiet som respekterar de mänskliga rättigheterna.

Turkiet förhandlar nu om ett medlemskap i Europeiska unionen. Men för att Turkiet ska kunna bli medlemmar i EU måste de garantera demokrati, mänskliga rättigheter, en fungerande rättsstat och skydd för de nationella minoriteterna i enlighet med Köpenhamnskriterierna.  Vänsterpartiet kräver att Turkiet, för att bli medlemmar i EU, också måste öppna sina arkiv och erkänna folkmordet.
Inför valet i september i år har vänsterpartiet, socialdemokraterna och miljöpartiet samarbetat kring bland annat en ny utrikespolitik. Vi ska inte bara byta regering, vi ska också byta politik och vi oroas över Turkiets oförmåga att göra upp med sin egen historia. Det känns därför extra bra att jag idag kan lova er att med en rödgrön regering i Sverige kommer den regeringen att erkänna folkmordet på armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och pontiska greker.

Vänsterpartiet och jag är oerhört glada över att vi fått upp frågan om folkmordet på armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och pontiska greker på dagordningen inte bara i Sverige utan också i Turkiet. Upprättelse för offren och försoning förutsätter att de som förnekar folkmordet konfronteras.

Sverige har tagit ett historiskt steg mot försoning och jag är stolt över att få ha varit med i detta arbete. Den svenska riksdagens beslut att erkänna folkmordet är det första steget. Vänsterpartiets mål är att Turkiet ska göra detsamma. Vänsterpartiet kommer aldrig att ge upp kampen för upprättelse för offren för folkmordet och deras ättlingar.

Tack för ordet!

Be the first to comment

Leave a Reply

Your email address will not be published.


*


4/AAB0Q2qi2hC5WMFScWsapOW0d1ypdvjHSDFgUciTQjW7ImoDTCNLGO4